Jag ska få träffa Klara i helgen och skratta. Fast i slutändan är det hon som får ett längre liv - egentligen.Nu ska jag ha engelska prov. Tjosan express.

Jag är väldigt lyckligt lottad. Men jag önskar att en del gamla ärr kunde försvinna och sluta svida när jag kommer att tänka på saker. Det förstör så mycket, det grumlar. Det förstör, eftersom jag inte riktigt kan få bort det. Ibland fastnar jag och tragglar,men jag kan mer och mer ta mig ur det. I alla fall.Det är svårt för mig att förstå, hur man kan behandla någon som jag (och andra inblandade) har blivit behandlad. Och av någon som man övht inte trodde var kapabel till sådana handlingar. Det är ett fruktansvärt egoistiskt handlande. Jag antar att det inte är särskilt konstigt att det sätter sig ganska djupt. Det är nog heller inte så konstigt, att den dag den här personen kommer stå där och det har gått åt helvete (för man kommer aldrig undan, what comes around goes around), kommer jag vara väldigt glad och förmodligen le en hel del. För det känns som att det vore helt rätt. Alldeles, alldeles rätt. Det är så fruktansvärt trist när människor inte förstår att deras handlingar kan förstöra för någon annan en väldigt lång tid framöver. Att det kommer påverka och grumla glädjen och lyckan man känner under en längre tid. Som ett ärr som svider till. Och man blir rädd och bränd. För att någon lät sin egen förvirring gå ut över andra människor. Ofta går det ju också ut över personen som betett sig som ett svin, i längden eller kortsiktigt. Det kommer ikapp. " Det var precis som när man läser i böcker om aliens som tagit plats i en människas kropp. Han såg ut som, luktade som, kändes som och pratade som den man jag känt - men ögonen var annorlunda. Tomma. Det fanns ingenting kvar av den person jag älskat i den där kroppen."